I mig går tankevågorna. De böljar ute på havet och så småningom slår de in mot strand. Som det eviga andetaget…
Tankarna håller sig kring huvudet och lite ner i hjärtat. Det är som om de också vill tillhöra hjärtats renhet. Fast de vet att de är som tunna slöjor som fladdrar, förföriskt men ändå inte på riktigt. Därför slår de liksom aldrig riktigt rot i hjärtat, de fladdrar mest förbi och lite omkring…
I hjärtat bor min längtan…min längtan bortom värdsliga ting, eller faktiskt alltihopa…alltid, samtidigt.
I mig vaknar jag, ja nu känns det verkligen som om jag vaknar. Verkligen på riktigt. Med risk för att jag i morgon känner att nu, nu vaknar jag verkligen på riktigt. (men det spelar inte så stor roll…)
Det är en skön känsla och väldigt overklig. För vad vaknar jag till? Till mitt innersta sammetslena varande? Till det yttre skrikande infernot? Och hur ska jag förhålla mig till mitt nu vakna tillstånd? Sammet eller inferno? Tills svaren önskar uppenbara sig så gnuggar jag sömngruset ur ögonen och sträcker lojt på min kropp…
I min kropp bor jag, kroppen är mitt tempel, kroppen ger mig njutning, kroppen förråder min tanke. Kroppen är skön. I min kropp finns det öron överallt. Öron som hör vad kroppen säger och förmedlar det till mig omgående. Utan omvägar. Utan krusiduller. Spot on. Jag lyssnar…
Allt detta sker i mig hela tiden, i varje andetag, i varje rörelse. Det är så delikat, så subtilt att det nästan inte går att uppfatta. Det är som att man doppar en pensel i vatten och drar en linje på ett papper och vips så absorberar pappret vattnet på en nanosekund…så nästan osynligt, så svårfångat.
Subtilt och vackert och oändligt…