Det subtila…

I mig går tankevågorna. De böljar ute på havet och så småningom slår de in mot strand. Som det eviga andetaget…

Tankarna håller sig kring huvudet och lite ner i hjärtat. Det är som om de också vill tillhöra hjärtats renhet. Fast de vet att de är som tunna slöjor som fladdrar, förföriskt men ändå inte på riktigt. Därför slår de liksom aldrig riktigt rot i hjärtat, de fladdrar mest förbi och lite omkring…

I hjärtat bor min längtan…min längtan bortom värdsliga ting, eller faktiskt alltihopa…alltid, samtidigt.
I mig vaknar jag, ja nu känns det verkligen som om jag vaknar. Verkligen på riktigt. Med risk för att jag i morgon känner att nu, nu vaknar jag verkligen på riktigt. (men det spelar inte så stor roll…)
Det är en skön känsla och väldigt overklig. För vad vaknar jag till? Till mitt innersta sammetslena varande? Till det yttre skrikande infernot? Och hur ska jag förhålla mig till mitt nu vakna tillstånd? Sammet eller inferno? Tills svaren önskar uppenbara sig så gnuggar jag sömngruset ur ögonen och sträcker lojt på min kropp…

I min kropp bor jag, kroppen är mitt tempel, kroppen ger mig njutning, kroppen förråder min tanke. Kroppen är skön. I min kropp finns det öron överallt. Öron som hör vad kroppen säger och förmedlar det till mig omgående. Utan omvägar. Utan krusiduller. Spot on. Jag lyssnar…

Allt detta sker i mig hela tiden, i varje andetag, i varje rörelse. Det är så delikat, så subtilt att det nästan inte går att uppfatta. Det är som att man doppar en pensel i vatten och drar en linje på ett papper och vips så absorberar pappret vattnet på en nanosekund…så nästan osynligt, så svårfångat.
Subtilt och vackert och oändligt…

Alla dessa dagar…

För ett år sedan stod jag på tröskeln till mitt nya liv. Jag visste det inte då, men jag hade faktiskt en aning om att något slags skifte i mig var i görningen. Jag hade precis haft en spontan, partiell kundaliniresning och på det en helt omvälvande vecka på Ängsbackas tantrafestival och stod just i begrepp att äntra en för mig då okänd kurs som går under namnet ISTA. Efter dessa två veckor och två dagar (ja kundaliniresningen skedde två dagar innan jag for iväg på tantrafestivalen) har ingenting någonsin mer varit sig likt i mitt liv utan allt förändrades och det vackraste av allt är att förändringen pågår fortfarande hela tiden. Varken smärtfritt eller ens vackert mellan varven släpper jag vidhäftning efter vidhäftning om vem jag är, vart jag är och vad jag är i förhållande till precis allt. I förhållande till männen i mitt liv, i förhållande till mitt barn, i förhållande till mina vänner, i förhållande till mitt arbete, i förhållande till stenarna, till träden, ja till hela naturen, i förhållande till mina kläder, i förhållande till mina känslor, mina reaktioner, mina val. Ja listan kan göras hur lång som helst.

Nu har det gått en sisådär 365 dagar och jag är fortfarande i awe över det som sker i mitt liv. Mitt liv är stort och vackert och jag är hjälplöst förälskad i mig själv. Det är en helt ny känsla, nja den är i alla fall nästan ett år lång, som gör mig star strucked varje dag. En känsla i glädje, kärlek och lyckan över livet. Naturligtvis är jag ledsen, arg och full av missmod och fysiska krämpor om vart annat. Men det är också livet. Allt får plats i mitt liv och allt detta är okej. Knepiga män som korsar min väg är okej, konfrontationer med vänner och kollegor är okej, min rädsla över att ta tag i vissa vardagliga saker är okej, inte angenämt men helt okej.

Nu i dagarna skiftar mitt lönearbete mot ett mer fritt och lustfyllt sätt att jobba. Ett sätt som kommer ge mig än mer energi till min passion och mina nya projekt som jag ser födas. Jag omfamnar alla aspekter av mig, mörka som ljusa och ser att det är gott. Jag vandrar en väg jag vill kalla Shakti Kali, gudinnans väg, idag i en form av prästinna. I morgon i en form jag ännu inte vet. Jag är ormen som ständigt ömsar skinn. Jag är…tja vad…?

100% EvaFreya

100%

Välkommen att lyssna på min intervju av Charlotte Cronquist 100%podden

Förra vintern blir jag bjuden till en fest, dit också Eva Cristiansson är bjuden. Vi är Facebookvänner, men har inte mötts. Så erbjuder Eva sig att skjutsa mig från t-banan till festen och under den korta åkturen hinner det kännas som att vi har känt varandra mycket länge.

Senare under 2015 kommer vi att spendera mycket tid tillsammans. En vecka under hösten delar vi rum under en retreat och det finns ögonblick då vi flamsar som rosiga tonåringar.

Jag minns särskilt i ett stort kursrum där Eva ställer sig upp med micken i hand och utbrister: Jag är Freya! Då syns den aspekten av henne så tydligt. Den nordiska kraftfulla gudinnan.

Under våra långa samtal har hon berättat en del om en för mig okänd värld, nämligen prästinnans värld och väg. Hon berättar om dragningen till något som både är urgammalt och samtidigt är högst levande i dag.

Hennes hem är fyllt av figurer och smycken i lera, många av dem som frodiga gudinnor och det är här någonstans det är lätt att hitta en av hennes passioner.

Fram till i juni arbetade hon på en förskola med många nyanlända barn och när du läser detta väntar hon på att starta sitt nya jobb som ateljerista.