Alla dessa dagar…

För ett år sedan stod jag på tröskeln till mitt nya liv. Jag visste det inte då, men jag hade faktiskt en aning om att något slags skifte i mig var i görningen. Jag hade precis haft en spontan, partiell kundaliniresning och på det en helt omvälvande vecka på Ängsbackas tantrafestival och stod just i begrepp att äntra en för mig då okänd kurs som går under namnet ISTA. Efter dessa två veckor och två dagar (ja kundaliniresningen skedde två dagar innan jag for iväg på tantrafestivalen) har ingenting någonsin mer varit sig likt i mitt liv utan allt förändrades och det vackraste av allt är att förändringen pågår fortfarande hela tiden. Varken smärtfritt eller ens vackert mellan varven släpper jag vidhäftning efter vidhäftning om vem jag är, vart jag är och vad jag är i förhållande till precis allt. I förhållande till männen i mitt liv, i förhållande till mitt barn, i förhållande till mina vänner, i förhållande till mitt arbete, i förhållande till stenarna, till träden, ja till hela naturen, i förhållande till mina kläder, i förhållande till mina känslor, mina reaktioner, mina val. Ja listan kan göras hur lång som helst.

Nu har det gått en sisådär 365 dagar och jag är fortfarande i awe över det som sker i mitt liv. Mitt liv är stort och vackert och jag är hjälplöst förälskad i mig själv. Det är en helt ny känsla, nja den är i alla fall nästan ett år lång, som gör mig star strucked varje dag. En känsla i glädje, kärlek och lyckan över livet. Naturligtvis är jag ledsen, arg och full av missmod och fysiska krämpor om vart annat. Men det är också livet. Allt får plats i mitt liv och allt detta är okej. Knepiga män som korsar min väg är okej, konfrontationer med vänner och kollegor är okej, min rädsla över att ta tag i vissa vardagliga saker är okej, inte angenämt men helt okej.

Nu i dagarna skiftar mitt lönearbete mot ett mer fritt och lustfyllt sätt att jobba. Ett sätt som kommer ge mig än mer energi till min passion och mina nya projekt som jag ser födas. Jag omfamnar alla aspekter av mig, mörka som ljusa och ser att det är gott. Jag vandrar en väg jag vill kalla Shakti Kali, gudinnans väg, idag i en form av prästinna. I morgon i en form jag ännu inte vet. Jag är ormen som ständigt ömsar skinn. Jag är…tja vad…?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar